Tillbaka i Gävle.
Påsk är en hemsk högtid. Firas alltid på svensk-aste av vis: dyngfylla. Till det är den konstanta bristen på ödmjukhet - som skulle kunna få en att inse att det hade varit mer än nog med en dags kaos. Hade jag insett mina begränsningar hade jag säkert varit frisk nu. Men ska man vända på saken så hade jag säkert inte haft lika roligt. Och då hade jag beklagat mig över det. För jag är svensk på det viset: finner alltid någonting att klaga över.
